Det var en gång en liten flicka som hette Samantha. Hon bodde med sin mamma och hennes man Frank, i ett stort och vackert vitt hus. De bodde i en väldig lyx, de hade en stor trädgård som var alldeles grön med massor av blommor i blomrabbaterna. Samantha älskade att gå ut till trädgårdens parkbänk och kolla ut över alla de klara och vackra färgerna som blommorna framspelade.
Hon älskade också att gå ner till havet en bit bort.
När hon var liten brukade hon alltid gå dit ner med sin mamma och leka längs strandkanten i vågorna medan fiskmåsarna seglade i vinden över vattnet.
Men nu är allt det där över. Nu när hennes mamma är allvarligt sjuk gör de aldrig något sånt mer. Samantha brukar sakna att göra det, så då brukar hon gå ner till havet och klättra upp på klipporna och sätta sig längst ut på klippan med benen hängande neråt och sträcka ut armarna och sluta ögonen och låta vinden svepa tag i hennes hår och låta solens strålar göra hennes ögonlocken alldeles gul röda och så föreställer hon sig hur det var när hon var liten medan hon hör hur vågorna slår emot klipporna och hur fiskmåsarna låter och när hon känner lukten av saltvattnet.
Men även om hon saknar det där så är hon ändå glad över att hennes mamma fortfarande lever.
Men en dag när Samantha satt nere vid havet på klipporna kom Cindy deras hembiträde springande och ropade efter Samantha. Samantha vände sig om och såg paniken i Cindys ansikte när hon hade kommit fram och berättade för henne att hennes mamma blivit mycket mer sjuk och att hon kallade efter henne.
Samantha kände hur fruktan grep tag i henne och hon kände hur hjärtat slog snabbare och hårdare! Hon skyndade sig iväg hem och upp till sin mammas rum.
Hon kom in i rummet och ser sin mamma ligga i sängen. Hon ser ut som ett lik. Hon e alldeles blek och svart runt ögonen. Samantha känner hur gråten trycker i halsen när hon ser hur sjuk hennes mamma är. Hennes färger e borta och hennes underbara glädje och kärlek är borta. För just nu kämpar kroppen bara med att hålla hennes mamma vid livet istället. Samantha går fram till henne och strycker undan håret i pannan blundar och kysser henne. När hon öppnar ögonen ser hon att hennes mamma kollar på henne och samlar alla sina krafter och säger med en svag och skrovlig röst "Samantha, jag e ledsen att det skulle behöva bli såhär.. Det var inte meningen. Förlåt mig! Jag älskar dig!" Samantha strycker henne över kinden och säger "Det e inte ditt fel mamma, och jag älskar dig med!" Med gråten i halsen.
Hennes mamma ler lite svagt och reser sin magra och bleka hand med darrande rörelser emot Samanthas hand och greppar tag om den och kollar henne in i ögonen och säger "Farväl Samantha! Och du, medans jag e borta tänk på havet och stranden när du var liten. För där kommer jag alltid att finnas hos dig." Sen slöt hon ögonen och Samantha kände hur hennes mammas grepp om sin hand blev löst och hur hon hade lämnat denna värld förevigt. Hon stängde ögonen och fälde en tår, sen kollade hon en sista gång upp på sin mammas ansikte och fick se ett leende på sin mammas läppar och hur hon även fast hon var död lyste av något slags speciellt ljus. Det var så otroligt vacker! Något vackrare sken hade hon aldrig nånsin sett i sitt liv. Och det fick henne att känna en trygghet som aldrig förr och att nu hade mamma det bra! Hon var hemma igen.

Slut